Kalmar kommun får fler (s)-mandat och en förstärkt majoritet. Landstinget får 2 nya (s)-mandat vilket ger den stabilaste majoriteten sedan sammanslagningen av södra och norra landstinget på 70-talet. Detta känns såklart kul. Mindre kul att (s) förlorar makten i min gamla hemkommun Hultsfred. Så en del ljusglimtar och en del dysterheter.

Nu börjar kampen för ett rättvist Sverige i framtiden.

I övrigt är det busy busy, långa dagar och tidiga morgnar, expen, valstugan, ringa, trycka flygblad, fixa, dona och allt sånt som hör valet till. Men det känns roligt i alla fall och det är viktigt. Idag hade SSU Kalmar län 9 aktivister igång på tre olika geografiska platser, utan att ens ha mobiliserat, det bara blev så. Känns helt okej. Det gäller för oss nu att kämpa ända in i kaklet för vi har starka krafter emot oss, det får vi aldrig glömma. En arbetarrörelse är alltid i opposition, även om den sitter i regeringsställning, för det finns så många rika inflytelserika människor som tjänar direkt och indirekt på en borgerlig politik. Det enda vi har är folkets stöd och stöd från den fackliga rörelsen, men det är alltid motvind såklart. Det är så en valrörelse är. Men i år känns det mycket mer hoppfullt än 2006 där vi redan i juli hade kastat in handduken i princip. Nu rör vi på oss, kämpar, kommer med förslag och idéer. Vi får se vad väljarna säger men jag är iaf helt 100 % övertygad om att en rödgrön regering är precis vad Sverige behöver just nu. Lite nytänk varvat med våra traditionella värderingar kan inte bli annat än bra.

Först hjälpte friskolorna till med att bryta ett negativt monopol, nu är det storkapitalet som köper upp och driver skolor med syfte att tjäna pengar. Med denna utveckling, när vinster för kapitalisterna är viktigare än elevernas skolgång, kommer vårt land att utarmas allt mer. En ordentlig skolreform där vinstintresset tas bort är det enda vettiga. Folk får gärna driva friskolor med annan pedagogik som komplement till kommunala skolor, men man ska inte tjäna miljoner på skattebetalarnas bekostnad. Detta är min fasta övertygelse.

Från ett landstingsgruppmöte på Stufvenäs gästgiveri

Pierre

Kära mötesdeltagare

Jag heter Pierre Nilsson och har i 10 år varit engagerad inom SSU-distriktet i Kalmar län. Sedan valet 2006 sitter jag i landstingsfullmäktige och är även engagerad inom studentpolitiken vid Linnéuniversitetet, där jag sitter i studentfullmäktige.

Jag och Första Maj har alltid haft en speciell relation. 2001 skulle jag ha hållit ett tal just här i Hultsfred, det skulle blivit mitt första Första Maj-tal någonsin. Tyvärr bestämde SSU-distriktet att vi det året skulle bojkotta Första Maj-firandet i Hultsfred, på grund av att man valt att samarrangera med Vänsterpartiet. Istället fick jag demonstrera i Vimmerby och efteråt tala med SVT om varför vi valde att bojkotta demonstrationståget. Men jag fick aldrig hålla något Första Maj-tal. Åren gick, men det blev aldrig riktigt läge för mig att göra min talardebut, förrän nu.

Detta är alltså mitt allra första tal på Första Maj, och jag är stolt och glad att få vara just i min födelsekommun, Hultsfred, och göra det. Cirkeln är sluten, talet jag skulle ha hållit 2001 får jag hålla nu 9 år senare. Det är inte alla förunnat att få en andra chans på det sättet.

Kamrater

Valet i höst är antagligen det viktigaste valet sedan den socialdemokratiska rörelsen skapades i Sverige. Den politiska högern har under fyra år slagit sönder flera viktiga system för att hålla ihop Sverige. A-kassan, sjukförsäkringen, vården, skolan…exemplen är många och skrämmande. Själv är jag lite extra engagerad just i sjukvårdsfrågor, och ser med avsky hur man i Stockholm bryter upp systemet med vård efter behov. Privata sjukhus har skapats, där rika människor med vårdförsäkringar, privat kapital, kan få högkvalitativ vård och gå före i vårdkön. Ett amerikaniserat sjukvårdssystem är på väg att rullas ut på bred front. Detta var något man mörkade i valet 2006, då lovade man att all vård skulle finansieras via offentliga medel. Nu pissar man på det vallöftet.

Lagen om Vårdval är också ett exempel på hur man väljer att ge privata vårdföretag fri etableringsrätt. Man vill att även sjukvården ska fungera enligt marknadens principer, den som har mest pengar har störst möjligheter. Privata vårdcentraler ska kunna konkurrera ut offentliga. Skattepengar kommer nu per automatik gå till dessa företag utan att vi politiker kan göra någonting för att stoppa det. Är det verkligen företagen som ska bestämma över skattepengarna? Jag tycker att befolkningen via sina valda representanter ska göra det, inte privata företag.

Kamrater

Ungdomsarbetslösheten är just nu ett stort problem. Var fjärde ung är arbetslös. Detta är något vi aldrig kan acceptera i en socialdemokratisk folkrörelse. Grunden till personlig frihet är möjligheten att försörja sig själv. Arbetslöshet, framförallt för unga människor som står utanför trygghetssystemen, är en tragedi för alla inblandade. Det knäcker självkänslan att som 25-åring behöva förlita sig på föräldrarnas hjälp, för att man inte kan försörja sig själv. Regeringen bryr sig inte om dessa unga människor, ifall vi vill hjälpa dem måste vi göra det själva. Endast det socialdemokratiska partiet har kraft nog att på riktigt ta itu med ungdomsarbetslösheten, vi har gjort det många gånger förut, och vi är redo att göra det igen. Vi är Sveriges enda arbetareparti. Därför byter vi regering i höst!

Kamrater

Det kan ibland kännas som att hjulen snurrar fortare, att samhället förändras i en rasande takt. Hur ska vi kunna hinna med? Hur ska vi kunna formulera lösningarna, när omvärlden förändras hela tiden? Det man måste komma ihåg då är att de konflikter som fanns för 100 år sedan fortfarande finns kvar nu. Kampen mellan arbete och kapital är i högsta grad levande fortfarande, tro inget annat! Detta blev extra tydligt när finanskrisen rullade in över världen. Det kapitalistiska systemet blev satt under hård press, och precis som vanligt var det skattebetalarna som fick stå för notan för finansfolkets risktagande. Vi ser också hur högerpartierna attackerar viktiga delar i vårt socialdemokratiska samhälle.

Lagen om anställningsskydd, LAS, är under attack från Centerpartiet. Skatten och dess utjämnande effekter är attackerade från Moderaterna. Folkpartiet vill ha en skola som tydligt sorterar våra barn från de är 16 år, och Kristdemokraterna vill förstöra jämlikheten genom sitt hemmafru-bidrag. Socialdemokraterna skapades som en motkraft till de personer som då styrde samhället. 120 år senare är vi fortfarande en motkraft till överklassens kamp för att få fördelar. Socialdemokraterna är folkets röst, och tillsammans ska vi se till att ta tillbaka makten över det här landet, och återigen styra in det på en kurs som leder oss framåt. Vi har nu haft fyra mörka skitår, men med gemensamma krafter och hårt arbete kan vi få både fyra och åtta bra år i framtiden.

Kamrater

Nu går vi tillsammans ut och vinner valet i höst.

Tack

Länk till Youtube

Jag tror absolut att den här sortens politik har ett syfte, men man får inte dra för stora växlar på det. Genom att människor blir varse att politik handlar om prioriteringar och att välja mellan olika alternativ är steget inte långt att ta reda på mer om dessa val. Här är det stor skillnad hur de olika partierna och intressegrupperna väljer att presentera sin politik och det är stor skillnad hur människor väljer att ta emot dylik propaganda.

Vi politiker kan inte göra mycket mer än att tala för vår sak, ge argument till varför motståndarens förslag är dåligt och med alla meden försöka övertyga våra medmänniskor om varför just vår idé är bäst. Sedan är det lika självklart upp till befolkningen att avgöra vilken idé som är bäst. Till detta kan nätet vara en precis lika bra arena som Kalmar stortorg.

Däremot är strukturerna på nätet mer organiserade, framförallt inom nätverk likt facebook. Motsvarigheten till att hålla ett torgmöte eller dela flygblad finns inte riktigt på nätet. Där är det mest den egna kretsen man kan vända sig till. Jag inbillar mig i alla fall att de som är osäkra på var de står politiskt inte blir kompis både med Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, utan snarare väljer att inte bli kompis med någon och på så sätt effektivt värja sig från valpropaganda från endera hållet. Bloggar är på ett liknande sätt endast till för de som själva aktivt tar sig dit, även om det är en större öppenhet på bloggar.

Framförallt handlar det nog om att stödja varandra i argumentation, hitta felaktigheter eller dåliga argument hos motståndarsidan och sedan formulera en politik som dels sprids på nätet och dels på torget. Det ena utesluter inte det andra, utan kompletterar snarare varandra. Personligen tror jag att nätet mycket väl kan komma att ersätta vår ordinarie partiverksamhet i föreningar som är på dekis, men det tar vi en annan gång ^^

Pierre Nilsson

Debatt är mest spännande när den handlar om principer, är min erfarenhet. Diskussionen ifall man ska ha en avgift eller inte är 500 gånger intressantare än om avgiften ska vara på 100 kr eller 120 kr. Det blir inte samm stuns i en sådan diskussion. Inte heller är diskussioner ifall en plan ska återremitteras pga dålig nulägesanalys lika spännande som diskussioner kring målformuleringar i samma plan.

Men man får väl ta vad man får antar jag, jag tänkte i alla fall gå upp och försöka ge dem en omgång i talarstolen, har förberett lite grann, och resten tar vi i stundens ögonblick. För det brukar alltid bli så att det man förberett ändå inte passar när man väl står där och känner stämningen. Antingen har man varit för tam i sin kritik, eller för hård. Då får man försöka justera lite grann. Fast det är lite tjusningen med det också, you have to wing it a little.

Jag brukar ju sedan avsluta mina rants on a personal note, och här är dagens: har umgåtts lite med folk i klassen och insett att de är jäkligt trevliga människor, synd bara att det gick så lång tid av terminen innan man insåg det. Slow-Five. Sedan är ju mina Stockholmspolare bara bäst, synd bara att de bor i fel stad. Alla borde flytta till Kalmar istället. Fast de tycker jag ska flytta till Stockholm, vilket inte är omöjligt efter utbildningen är klar. 2012, just you watch me. Då kanske mitt Stockholmshat har försvunnit, vem vet. Fast nu är jag ganska fast här känns det som…

Förövrigt verkar wordpress vara lite uppfuckat idag, så det blir inga länkar, taggar, bilder eller nåt sånt kul, får hoppas att denna uppdateringen överhuvudtaget publiceras.

Pierre

———

Anna Bernefalk förfäras i en insändare över SSUs förslag om att läxor inte ska vara en självklar del i undervisningen i skolan. Hon menar att det är att svika eleverna och att mindre läxor per automatik skulle leda till lägre kunskap hos eleverna. Vi i SSU menar snarare att läxor som pedagogisk metod borde omprövas.

Syftet med läxor är att ge färdighetsträning, befästa något eleven gått igenom i skolan och att eleven ska lära sig ta ansvar över sitt skolarbete och att planera för framtida studier. Detta är lärarna enligt forskning ganska överens om, men det intressanta är att man kan uppnå dessa mål även utan läxor. Färdighetsträning och att befästa kunskap skulle absolut gå att inrymma under skoltid genom exempelvis bra utnyttjande av håltimmar och via olika studiegrupper där man kan träna på det man behärskas sämst. Försöksverksamheten med skolor utan tidsplan visar att detta är fullt möjligt, och många skolor i landet har också redan avskaffat läxan som metod. Även den sistnämnda delen, att låta eleverna ta ansvar för sina studier, görs idag under skoltid då man ger eleverna möjlighet att disponera tiden på lektioner eller i ett längre projekt.

Sedan är det oerhört tydligt att det är just de elever som behöver mest stöd i skolan som får ut minst av läxorna, då de har störst problem med att lösa dem. Vi ser det snarare som så att man skickar ut barnet med badvattnet när man skickar med en läxa hem som man vet inte kommer att bli gjord. Långt ifrån alla elever har föräldrar som har tid och möjlighet att stödja dem i läxläsningen. Det är skolans ansvar att se till att varje elev får rätt förutsättningar för sitt lärande, men så är det inte idag.

Den borgerliga regeringen missköter idag skolpolitiken något fruktansvärt. Genom att gå fram med batonger och ropa på ordning och reda samtidigt som man ignorerar all skolforskning som görs visar på att det är de ideologiska skygglapparnas politik som gäller. Det viktiga verkar vara att vrida tillbaka klockan några decennier genom att införa mer sortering tidigt i skolan, göra större skillnader på elever samt omfamna ett system som gör att stora internationella kedjor kan slå mynt av den svenska skolan. Det tycker inte vi i SSU är att föra en ansvarsfull politik.

Pierre Nilsson
SSU Kalmar län

Bara det att mitt morgonkaffe både luktar och smakar gott, samt att man inte behöver dricka oljig segergin gör att man blir smått euforisk. Det är som när man kom hem från Sydafrika och insåg att man har det galet mycket bättre än många andra.

En intressant passage i boken handlar om hur regimen använder sex som ett maktmedel. Genom att få människor att inte ha sex är tanken att de ska vända energin till dyrkan av ledarna och till ideologin. För att få människor att inte ha sex har man stigmatiserat det och gjort att det är en plikt, något man absolut inte ska ha någon glädje av eller njutning av. En ren fortplantningsverksamhet.  Winston funderar på att det förr i tiden var möjligt att se på en kvinna och bara känna att hon var begärlig. Och att det inte längre gick på grund av alla dåliga associationer som är kopplade till sexualiteten.

Här känner jag lite kopplingar till sexualiseringen av det offentliga rummet och porr. Ser man halvnakna modeller på reklamtavlorna så ger det oss också associationer. Det på något sätt förändrar den rena attraktionen, och lägger ut dimridåer. För kvinnorna (det är vanligast med kvinnor på reklampelarna, men problemet finns absolut även omvänt med män) måste man se bra ut, och för killarna är problemet att man kanske inte attraheras av kvinnor som inte ser ut som modeller. Detta förvärras ytterligare med porr, och sexuella beteenden.

Jag säger inte direkt att det är fel med porr, men jag tror man ska vara medveten om att det påverkar bilden av hur vi ser på varandra. Kanske är det inte optimalt att tvinga på en hel befolkning dessa associationer (porr går att undvika, men knappast reklampelarna). Därför är det framförallt sexualiseringen av reklam och det offentliga rummet vi ska se upp med. Att konsumera porr är ett val. Att se på reklampelare är inte ett val.

Now off to bed. Stay tuned…

Vad är det vi strävar efter eller gentemot? Vad är det jag själv strävar emot?Pengar? Välgång? Status? I dont know.

Kanske dags att peka ut en riktning för sig själv. Eller kanske inte. Jag ska bli lärare, ta en examen. Sen ska jag försöka få tag  i en kvinna som jag kan leva med och som kan leva med mig. Ensamheten är fan ingen höjdare, jag är en samlevnadsmänniska helt klart, finner ingen glädje alls i singellivet. Den friheten som jag har som singel har jag också i hög grad i ett samboförhållande. Ser ingen motsättning där.

Men visst, jag är inte helt nöjd med hur livet utvecklat sig.

Varje val har verkat rimligt utifrån min egen synvinkel. Men resultatet inte uppnått de förväntningar som ställts. Lurigt…

I övrigt har jag noterat ett VG på VFUn, alltså den praktiken jag gjorde på Barkestorpsskolan för några veckor sedan. Oerhört glädjande och stärkande. Uppenbarligen har jag någon liten fallenhet för och berättigande till att hänga i klassrum som lärare i framtiden om jag fortsätter som jag gjort. Kul.´

Nackdelen är ju nu bara att jag helt plötsligt fick häng på VG på hela kursen ifall jag sätter det på uppsatsen, något jag inte kommer fixa om jag inte lägger ner hela min själ och lite till på den. Hmm, det är nog värt det i alla fall. Ända in i kakelt kör vi. Har ändå inte så mycket annat för mig, det är ju bara EP-valrörelse, SSU-kurser och annat samtidigt…

I morgon måndag ska jag debattera i Nybro, på Åkrahällskolan.  Det är inte så mycket debatt som möjlighet att presentera S-politiken och vad vi vill i EU. Är inte så värst förberedd, men det löser sig nog. Antagligen…

Utöver detta skulle jag behöva något som piggar upp och gör mig lite glad. Det är inte mycket som gör det nuförtiden tyvärr. Kanske en resa eller en fest skulle pigga upp. Jag kommer ihåg när jag var glad och positiv mest hela tiden, undrar när jag växte upp och blev en trött cyniker. Någonstans gjorde jag något fel, funderar på om det var när jag lade musiken på hyllan för alla de där åren sen. Kanske ska packa upp nåt instrument eller köpa ett nytt… Helt klart något att fundera på.

Fest snart eller? Ring, jag är alltid intresserad.

Signing out/
Pierre