Politik på facebook

Jag uppmärksammades nyligen på hur politiken på facebook ibland kan te sig för människor som inte är väldigt engagerade. Fördelen är väl att politik naturligt tar plats på nätet precis som i verkligheten, att man kommer i kontakt med den på alla arenor. Men precis som i verkligheten är det en kort visit där ställningstaganden är viktigare än innehåll. Ofta är det så att människor vet att de inte gillar regeringen, men sällan varför de inte gör det.

Jag tror absolut att den här sortens politik har ett syfte, men man får inte dra för stora växlar på det. Genom att människor blir varse att politik handlar om prioriteringar och att välja mellan olika alternativ är steget inte långt att ta reda på mer om dessa val. Här är det stor skillnad hur de olika partierna och intressegrupperna väljer att presentera sin politik och det är stor skillnad hur människor väljer att ta emot dylik propaganda.

Vi politiker kan inte göra mycket mer än att tala för vår sak, ge argument till varför motståndarens förslag är dåligt och med alla meden försöka övertyga våra medmänniskor om varför just vår idé är bäst. Sedan är det lika självklart upp till befolkningen att avgöra vilken idé som är bäst. Till detta kan nätet vara en precis lika bra arena som Kalmar stortorg.

Däremot är strukturerna på nätet mer organiserade, framförallt inom nätverk likt facebook. Motsvarigheten till att hålla ett torgmöte eller dela flygblad finns inte riktigt på nätet. Där är det mest den egna kretsen man kan vända sig till. Jag inbillar mig i alla fall att de som är osäkra på var de står politiskt inte blir kompis både med Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, utan snarare väljer att inte bli kompis med någon och på så sätt effektivt värja sig från valpropaganda från endera hållet. Bloggar är på ett liknande sätt endast till för de som själva aktivt tar sig dit, även om det är en större öppenhet på bloggar.

Framförallt handlar det nog om att stödja varandra i argumentation, hitta felaktigheter eller dåliga argument hos motståndarsidan och sedan formulera en politik som dels sprids på nätet och dels på torget. Det ena utesluter inte det andra, utan kompletterar snarare varandra. Personligen tror jag att nätet mycket väl kan komma att ersätta vår ordinarie partiverksamhet i föreningar som är på dekis, men det tar vi en annan gång ^^

Pierre Nilsson

Jag är ett offer för PR-byråerna

Enligt DN så är jag köpt av PR-byråerna. Det känns stort. Jag engagerade mig i somras som så många andra politiskt intresserade människor genom att ta tydlig ställning mot en dålig och integritetskränkande övervakningslag. Jag hade själv läst materialet, reflekterat över det, läst företrädare och motståndare till förslaget och tagit ställning. Nu visar det sig att jag inte alls gjorde det, utan att någon PR-byrå hade bestämt vad jag skulle tycka där i somras.
Vet ni vad vi kallar sånt där DN? Dålig journalistik.

Hoppas bara inte PR-byråerna bestämmer vad jag tycker i till exempel landstingsfullmäktige också, för då blir det ju lite jobbigt. Vilka tankar är mina egna och vilka har inplanterats i min hjärna av någon utomstående kraft?

Konspiratiosteorier ger jag alltså inte mycket för. Många har precis som vanligt skrivit bättre och mer utförligare än jag, men jag vill bara göra ett klar görande i fall någon undrade: Jag gick back ekonomiskt på FRA-motståndet i somras. Plakat, polistillstånd och spritpennor är dyrare än vad man tror.

Slår iväg en länk till Opassande som sammanfattar bra hur det egentligen ligger till, samt ger många länkar för de som vill läsa vidare.

Det roligaste är att Fredrick Federley använder detta som sin livlina och skyller sin egen ryggradslöshet på PR-byråerna. Bra gjort! Applåder!
Om jag hade orkat hade jag skrivit en kommentar på hans blogg, men det orkar jag inte. Det hade nog varit något i stil med Rick Falkvinges kommentar: ”Ja, givetvis kunde ett enkelt samtal från en PR-byrå få Moderata Ungdomsförbundet att stå sida vid sida med Ung Vänster och se ut som om de alltid kämpat för samma saker.

För i helvete, Fredrick.”

Att släppa alla hämningar

Jag har ibland funderat lite över vad i den mänskliga naturen som gör att man i olika sociala sammanhang uttrycker sig på olika sätt. Från barnsben lär vi oss olika sociala koder per automatik, precis som vi lär oss vårt modersmåls grammatiska regler automatiskt. Genom att observera och dra slutsatser så lär sig barnet hur det ska tala och hur det ska bete sig. Detta är i sig kanske ingenting konstigt, utan helt naturligt för oss människor.

Men fungerar den här processen lika bra när vi blir äldre? Jag är en av många som personligen aldrig riktigt fått grepp om ”mingla”-beteendet. Att gå runt och småprata med människor som inte intresserar mig (jag antar att de inte intresserar mig, då jag inte vet om de gör det…lite förvirrande) och säga ointressanta saker. Bottnar det kanske i att jag som barn inte utsattes för dessa situationer, att mina föräldrar inte tog med mig på tillställningar då man skulle gå omkring och prata med okända människor, eller beror det på något annat?

Det jag egentligen ville komma till med denna postning är att internet är ett sådant forum där många inte verkar veta hur man ska bete sig. Det blir ibland skrämmande uppenbart att man inte vet hur man ska föra ett samtal. Många bloggar kräver att man ska ha användarkonton, andra att man ska använda sitt riktiga namn istället för alias, allt för att komma åt att många människor fullständigt släpper alla hämningar för att häva ur sig vad skit som helst. Vad är det som gör att internet är ett forum där man får vara hur oförskämd som helst? Vad är det som gör att det inte är lika pinsamt som att gå fram till en okänd människa på stan och kalla dem dumhuvuden?

Anonymiteten är något som många pekar på (hittar verkligen inga länkar idag, skitkonstigt), i och med att vi är anonyma så gömmer vi oss bakom det. Men en insändare i tidningen kan också vara anonym, fast där ser vi inte den smörjan som ibland återfinns i kommentarerna på bloggar. I och för sig kanske det rensas ut av utgivaren för att höja debatten, men jag tror ändå inte att de ens får in så värst mycket ohyfsade insändare till sina debattsidor. Någonting med internet som fenomen lockar fram de sämsta sidorna hos vanligt folk verkar det som. Det är framförallt inte de värsta skrikpellarna jag syftar på, för de är oftast ohyfsade rakt igenom även när de samtalar med folk öga mot öga. Nä, det är vanligt folk som du och jag som släpper hämningarna på internet. Då får någon stackars bloggare som skrivit något om palestina, muslimer, regeringen eller fildelning stå som mottagare för allsköns påhopp, kränkningar och hot.

Finns det då något man kan göra för att stävja det okonstruktiva beteendet på internet? Vill man ens göra det? Vissa litterära strömningar hade sagt att saker och ting är precis som det ska. Att människors innersta känslor och uttryck inte ska förvanskas och censureras. Att vi inte ska tvinga in människor i färdiga mallar och säga hur de ska tänka, skriva och resonera. Men gränsen går nog ändå vid hot och kränkningar. Själv tycker jag det är obehagligt då jag medverkar i en diskussion, bara för att få höra att jag är djävulens avkomma på jorden, att jag vill landet och befolkningen ont och att jag borde lägga mig ner och dö. Framförallt går det inte att svara på sådana anklagelser, och att anklaga tillbaka faller sig inte naturligt för mig. Antagligen får man skaka det av sig och gå vidare.

Men man tycker ju att en konstruktiv debatt och diskussion i högre grad borde vara möjligt på internet just på grund av anonymiteten. Att man kan få säga saker som inte är politiskt korrekta UTAN att kränka och hota de man diskuterar med. Om dessa personer kunde anpassa sig bara lite grann till rådande norm skulle de ha mycket större framgång i att övertyga sin motståndare om sin ståndpunkt.

Men alla kanske inte vill nå fram.

För många kanske det är kampen i sig som är målet.

Twitter och sånt

Twitter verkar ju kul och ger precis som alla andra sociala medier lite kluvet intryck. Jättekul att se vad kompisarna gör, men det gör jag redan via facebook. Och så verkar det inte finnas så många jag känner på twitter ännu, får väl bjuda in dem antagligen.  Sen är det lite plottrigt, och svårt att se vem som skriver till vem, och whats up med #svpt? Verkar segt att vara tvungen att manuellt skriva det varje gång.

Helt ärligt förstår jag inte ännu tjusningen med det, men antagligen kommer det vad det lider. Jag heter iaf pierrenilsson, inte helt oväntat, så det är bara att besöka mig och bli kompis med mig om man är på det humöret.  Än så länge känns ju facebook vida överlägset, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Jag har alltid varit skeptisk (haha, ehrm..) till såna här saker, tog evigheter innan jag gav upp o fixade facebook. Den här gången hängde jag iaf på när alla andra vanliga människor fixade det istället för att komma något halvår senare.

Vi får se vad det ger, det är ju lite svårt att hålla kontakten med sina vänner om vännerna inte är där, så till vidare får man väl vara kompis med såna vars bloggar man ändå läser och så, och se vad som händer.

Men jag är fortfarande ganska skeptisk..