Att släppa alla hämningar

Jag har ibland funderat lite över vad i den mänskliga naturen som gör att man i olika sociala sammanhang uttrycker sig på olika sätt. Från barnsben lär vi oss olika sociala koder per automatik, precis som vi lär oss vårt modersmåls grammatiska regler automatiskt. Genom att observera och dra slutsatser så lär sig barnet hur det ska tala och hur det ska bete sig. Detta är i sig kanske ingenting konstigt, utan helt naturligt för oss människor.

Men fungerar den här processen lika bra när vi blir äldre? Jag är en av många som personligen aldrig riktigt fått grepp om ”mingla”-beteendet. Att gå runt och småprata med människor som inte intresserar mig (jag antar att de inte intresserar mig, då jag inte vet om de gör det…lite förvirrande) och säga ointressanta saker. Bottnar det kanske i att jag som barn inte utsattes för dessa situationer, att mina föräldrar inte tog med mig på tillställningar då man skulle gå omkring och prata med okända människor, eller beror det på något annat?

Det jag egentligen ville komma till med denna postning är att internet är ett sådant forum där många inte verkar veta hur man ska bete sig. Det blir ibland skrämmande uppenbart att man inte vet hur man ska föra ett samtal. Många bloggar kräver att man ska ha användarkonton, andra att man ska använda sitt riktiga namn istället för alias, allt för att komma åt att många människor fullständigt släpper alla hämningar för att häva ur sig vad skit som helst. Vad är det som gör att internet är ett forum där man får vara hur oförskämd som helst? Vad är det som gör att det inte är lika pinsamt som att gå fram till en okänd människa på stan och kalla dem dumhuvuden?

Anonymiteten är något som många pekar på (hittar verkligen inga länkar idag, skitkonstigt), i och med att vi är anonyma så gömmer vi oss bakom det. Men en insändare i tidningen kan också vara anonym, fast där ser vi inte den smörjan som ibland återfinns i kommentarerna på bloggar. I och för sig kanske det rensas ut av utgivaren för att höja debatten, men jag tror ändå inte att de ens får in så värst mycket ohyfsade insändare till sina debattsidor. Någonting med internet som fenomen lockar fram de sämsta sidorna hos vanligt folk verkar det som. Det är framförallt inte de värsta skrikpellarna jag syftar på, för de är oftast ohyfsade rakt igenom även när de samtalar med folk öga mot öga. Nä, det är vanligt folk som du och jag som släpper hämningarna på internet. Då får någon stackars bloggare som skrivit något om palestina, muslimer, regeringen eller fildelning stå som mottagare för allsköns påhopp, kränkningar och hot.

Finns det då något man kan göra för att stävja det okonstruktiva beteendet på internet? Vill man ens göra det? Vissa litterära strömningar hade sagt att saker och ting är precis som det ska. Att människors innersta känslor och uttryck inte ska förvanskas och censureras. Att vi inte ska tvinga in människor i färdiga mallar och säga hur de ska tänka, skriva och resonera. Men gränsen går nog ändå vid hot och kränkningar. Själv tycker jag det är obehagligt då jag medverkar i en diskussion, bara för att få höra att jag är djävulens avkomma på jorden, att jag vill landet och befolkningen ont och att jag borde lägga mig ner och dö. Framförallt går det inte att svara på sådana anklagelser, och att anklaga tillbaka faller sig inte naturligt för mig. Antagligen får man skaka det av sig och gå vidare.

Men man tycker ju att en konstruktiv debatt och diskussion i högre grad borde vara möjligt på internet just på grund av anonymiteten. Att man kan få säga saker som inte är politiskt korrekta UTAN att kränka och hota de man diskuterar med. Om dessa personer kunde anpassa sig bara lite grann till rådande norm skulle de ha mycket större framgång i att övertyga sin motståndare om sin ståndpunkt.

Men alla kanske inte vill nå fram.

För många kanske det är kampen i sig som är målet.

Specialisering är ofta något positivt

SvD skriver idag om att 10 skolor är klara för att starta specialiserade program inom matematik, naturvetenskap eller humaniora. De kallas elitklasser, och det är väl antagligen för att de elever som har störst intresse av dessa ämnen antas vara bäst på det också.

Själv gick jag på en sådan här specialiserad gymnasieutbildning själv, men där var specialiseringen musik. Vi fick utöver ett digert program som i princip var ett samhällsvetenskapligt program, en drös av musikämnen. Alltifrån Gemu (Gehör och musiklära), Arko (Arrangörs och kompositionslära), Musikhistoria och liknande ämnen, till undervisning i ett första och andrahandsinstrument, samt körsång.

Detta såg jag som något oerhört positivt. Jag ser tillbaka på min skolgång som något trevligt och lärorikt. Visst, många dagar hade vi schemalagd undervisning fram till långt in på eftermiddagarna, och på kvällstid ensembler som visserligen var frivilliga men lärarna ville underförstått att man skulle vara med. Helger gick åt till konserter och liknande ibland.

Detta kan man se som en elitutbildning. Att de som är mest intresserade av musik kan kombinera en vanlig skolgång med att även lära sig med om musik. På samma sätt kan man kombinera skolgång med olika idrottsspecialiseringar. Jag ser absolut inget problem med att man på samma sätt kan kombinera ett vanligt program med extra mycket och / eller mer avancerad matematik eller fysik om man nu är intresserad av detta.

Själklart kan man läsa in ett problem kopplat till klassanalys om man vill. Varför ska vissa elever få mer undervisning än andra? Är inte det orättvist? Om man tar resurser och lägger på dessa duktiga elever kanske det blir mindre resurser hos de andra eleverna som inte går på dessa utbildningar?
Säkerligen kan det ligga något i det, men utveckligen med specialiserade gymnasieutbildningar var knapp något nytt när jag började på musikgymnasiet 1997. Jag vet inte riktigt när de första drog igång, men jag antar att det var på 90-talet. Kanske ännu tidigare.

Ser vi på grund av dessa specialiseringar en utslagning av övriga elever? Ser vi idag en ökande orättvisa där elever på samhällsvetenskapliga gymnasieprogram får en för dålig utbildning? Jag tycker mig inte se den utvecklingen, och därför borde den heller inte komma av att ytterligare några elever får möjlighet att läsa mer specialiserat.

Det verkar som att många tror att vi socialdemokrater av gammal hävd och tradition skulle vara emot denna specialisering. Ifall företrädare är det kan jag tänka mig att det är på grund av argumentationen jag anförde lite längre upp, och att man försökt plocka billiga på poäng. Någon jätteanalys har man nog i så fall inte gjort, för det borde ju innebära att är man emot den här sortens specialisering där elever får läsa mer matte, så borde man också vara emot specialiseringar där elever läser mer musik eller mer idrott. Och någon sådan kritik har jag inte uppfattat.

Så jag tror att man kan lägga ner talet om Elitklasser och retoriken kring detta. Att skolor specialiserar sig tror jag är ett naturligt steg i utvecklingen, och något som kommer gynna eleverna även i framtiden. Jag valde själv att flytta hemifrån för att kunna studera på en annan gymnasieskola än den som fanns på orten, och det gav mig tidigt många erfarenheter som jag idag inte skulle vilja vara utan. Så någon kritik av detta kommer man inte hitta hos mig. Snarare tvärtom. Utifrån kommentarerna på SvDs artikel verkar heller inte folk i allmänhet ha så mycket emot detta, vilket är glädjande.

Så grattis ni elever som nu får möjlighet att likt mig kunna använda er gymnasietid till att ytterligare förkovra er i ert specialintresse!

Noterar att bland andra Kulturbloggen är inne på samma linje som mig

SSU i Sydafrika

Sydafrika del 1: Inledning

Jag hittade ett mail från innan jul där Jonas Franzén bad mig göra en utvärdering av den resa till Sydafrika SSU-distriktet genomförde strax innan jul. Det fick mig att minnas lite från resan som jag tänkte skriva ner här som dagens postning.

Socialdemokraterna i Kalmar län har ett utbyte med ANC (African National Congress) i Western Cape, och sedan något år tillbaka har ett sidoprojekt skapats där SSU Kalmar län har ett utbytsprojekt med ANC Youth League i samma region. För andra gången hade jag möjlighet att besöka Sydafrika inom ramarna för detta projekt, och totalt har det nog i alla fall gjorts 4 eller 5 resor från Kalmar län till Kapstaden.

Poängen med ett sådant här utbyte är att fortsätta och bygga på de relationer som ANC haft med Sverige och Socialdemokraterna. Nelson Mandela levde ju som bekant i exil i Sverige under en period, och Sverige var också landet som han var först ut med att besöka sedan han blivit president i Sydafrika 1994. Våra två ungdomsförbund ska lära av varandra, utbyta erfarenheter, tips och råd med varandra. Kulturen är på många sätt annorlunda, alltifrån hur de anordnar möten, till hur de samtalar med väljare. Här har socialdemokraterna en hel del att lära av ANC, framförallt hur man arbetar på lokal nivå med att nå ut till gräsrötterna.

Mr. Nelson Mandela i egen hög person

Det vi kan bidra med i samarbetet är att tipsa om hur man bättre organiserar sina verksamheter, hur man kan utveckla mötestekniken till att bli någonting mera än att alla runt bordet håller var sitt 20-minuterstal. Vi har också fått en unik möjlighet att faktiskt börja tala politik med ANCYL och ANC då en stor grupp ledande politiker på högersidan i ANC, på grund av valet av Jacob Zuma till ny partiledare, har brutit sig ut och skapat COPE (COngress of the PEople).

Ordförande Zuma

Nu har alltså ANC en stor uppgift framför sig. Från att ha varit en medborgarrörelse och ett parti med apartheidfrågan som sin stora politiska riktning, måste man nu förändras till att bli ett parti som lever lite mindre på gamla meriter, och lite mer på vad man skapar i framtiden. Bilden av ANC är inte helt ljus bland människor, och det gäller att förändra sig själva och bilden av partiet. Vi från Socialdemokraterna i Sverige hoppas självklart att ANC klarar utmaningen och blir en stor och kraftfull rörelse i den nya demokratin Sydafrika, för det behöver verkligen invånarna i landet.

De största politiska problemen man brottas med är boende, el och vatten. Inga lätta saker att fixa till en stor mängd människor. På boendefronten har man housing-projects igång, men det tar tid och kostar massa pengar. Målet är att alla ska få ett eget litet betonghus, och man har kommit en bit på väg. Men man har oerhört långt kvar. Nu börjar man dessutom komma in i ett läge där de första husen man byggde måste börja renoveras. Huga.

Många människor i Sydafrika bort fortfarande i skjul, och det är inte något man kan acceptera. Skillnaden mellan rika och fattiga är enorm, och många saker som var bra när de implementerades direkt efter apartheidregimens fall börjar nu ställa till problem. Så är det till exempel med black-empowerment-direktivet, som jag inte vet exakt hur det fungerar, men som ger svarta människor vissa fördelar oavsett hur välbärgade de är just nu. Samhällsförändringen sker fort, och nya saker poppar ständigt upp, som bildandet av COPE till exempel. Men bostad, el, vatten, avlopp och liknande basala tjänster är fortfarande vad befolkningen i stor utsträckning kräver av sin regering, och det är spännande att följa ANCs kamp för att försöka på så kort tid som möjligt omdana samhället så att alla har en rimlig chans att leva där.

Twitter och sånt

Twitter verkar ju kul och ger precis som alla andra sociala medier lite kluvet intryck. Jättekul att se vad kompisarna gör, men det gör jag redan via facebook. Och så verkar det inte finnas så många jag känner på twitter ännu, får väl bjuda in dem antagligen.  Sen är det lite plottrigt, och svårt att se vem som skriver till vem, och whats up med #svpt? Verkar segt att vara tvungen att manuellt skriva det varje gång.

Helt ärligt förstår jag inte ännu tjusningen med det, men antagligen kommer det vad det lider. Jag heter iaf pierrenilsson, inte helt oväntat, så det är bara att besöka mig och bli kompis med mig om man är på det humöret.  Än så länge känns ju facebook vida överlägset, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte? Jag har alltid varit skeptisk (haha, ehrm..) till såna här saker, tog evigheter innan jag gav upp o fixade facebook. Den här gången hängde jag iaf på när alla andra vanliga människor fixade det istället för att komma något halvår senare.

Vi får se vad det ger, det är ju lite svårt att hålla kontakten med sina vänner om vännerna inte är där, så till vidare får man väl vara kompis med såna vars bloggar man ändå läser och så, och se vad som händer.

Men jag är fortfarande ganska skeptisk..

West wing

Har suttit och kollat igenom west wing från början, alltså de första avsnitten i säsong 1. Några episoder in serien diskuteras det att man ska tillsätta en ny domare i högsta domstolen. Sam definierar då 20 och 30-talens stora frågor att ha varit myndighetens och statens roll, 50 och 60-talens frågor var civil rights, och att de kommande 20 åren kommer handla om personlig integritet/privatlivets helgd. Detta sändes 1999 och kan väl sägas ha snappat upp världsläget och de politiska vindarna ganska bra. 1999 skaffade jag för övrigt min första epostadress, jag var ganska sent ute, många andra på gymnasiet hade redan skaffat epost (eller hotmail som vi sa).

Det känns inte riktigt som att våra toppolitiker har förstått vad integritetsdebatten handlar om. Häromdagen kollade jag upp en tjänst på nätet som triangulerar din egen och dina vänners position via mobiltelefon, tjänsten heter lociloci och verkar ärligt talat lite otäck. Man kan mer eller mindre i realtid se var olika personer befinner sig. Självklart kan detta missbrukas å det grövsta.
Ponera att jag är en oärlig människa, som under en fest får tillgång till någon mindre tekniskt insatts mobiltelefon under 5 minuter. På den tiden kan jag logga in på tjänsten, skapa ett konto med hjälp av bekräftelseSMS från tjänsten, lägga till mig själv som vän och vips så kan vi se varandras position. Är det då en person som sannolikt själv inte kommer registrera sig på tjänsten är chansen att någon kommer märka det väldigt liten. Bara denna risk gjorde att jag registrerade ett konto för att ha kontroll över min telefon.

Tekniken gör hela tiden fler och fler saker tekniskt möjligt, men bara för att man tekniskt kan göra något innebär inte att man ska eller bör göra det. Kanske behövs nya lagar som garanterar vår personliga integritet. Men de lagar vi får nu på löpande band gör precis tvärtom. Vi ska tro att staten och privata företag på något sätt har vårt bästa för ögonen, och om de bara får ha full kontroll på oss så kommer allt att bli bra. Det är snarare tvärtom, att allting är bra sålänge staten inte har möjligheter att detaljstyra och kontrollera sina invånare. Medborgarna utgör staten. Riksdagen är folkets sätt att få makt över lagar och regler. Det är inte tvärtom, att riksdagen är till för att övertala folket om att tjänstemännens ideér är bra och värda att ta på allvar.

Nä, nu behöver vi verkligen sätta ner foten och säga att vi inte vill ha mer övervakning. Mer övervakning skapar bara mer rädsla.

Jag har hört ett exempel på detta vid något tillfälle, det går ungefär såhär: En dam bor i en hyresrätt i en trappuppgång. Hyresvärden vill öka tryggheten i området och man beslutar att alla ska få titthål i dörren. När installatören kommer till damen, blir hon förskräckt, för inte hade hon trott att det var så farligt att bo här så att man behövde sådana säkerhetsförbättringar.
Så är det med oss människor, ju mer saker som sätts in för att vi ska känna oss säkra gör bara att vi blir mer misstänksamma och rädda. Det är omvänd psykologi, och det blir pannkaka av allting.

Så sluta nu med de vansinniga ingreppen i vår personliga integritet, både på internet och i den ”riktiga världen”. Det är inte roligt längre. Som tur är verkar det som att vi socialdemokrater inte är emot anonymitet på internet i alla fall. Alltid något. Fortsätt så.

Idag åkte granen ut

Nu är julen slut, granen har åkt ut.

 

I bästa seriemördarstil kapade jag av alla grenar och la det i svarta sopsäckar. Tar mindre plats, och går ner i brännbartsoporna. I morgon ska jag fixa stammen, för den har jag inte orkat ta mig an än.

I övrigt har inte mycket hänt, har spelat en del wow, Jocke kom på besök och vi besökte Nilssons för miljonte gången denna jul. Trevligt att fika. Idag åt jag smörgås med kaffe.

Socialdemokratiska visioner

Jag har på sista tiden fokuserat alltför mycket av min bloggläsartid på att läsa om de integritetskränkande lagarna och förslagen för att haft ork att hålla mig uppdaterad på s-bloggarna. Nu har jag ett gäng nya bloggar i RSS-en som jag läst igenom, och jag snubblade över Tankar från rotens inlägg Jag anklagar… 

Det är nog det han skriver där som min ilska över socialdemokraternas inriktning i integritetsfrågorna grundar sig på. Att det inte finns någon riktning. Vad vill socialdemokraterna med IPRED och datalagringen? Vilket samhälle vill man nå där dessa två element är beståndsdelar? Om svaret är ett övervakningssamhälle är man ju konsekvent, men antagligen vill man inte dit. Konsekvensanalysen verkar saknas, man har ingen riktning utan tycker att förslaget i sig verkar bra och så kör man på det.

Jag håller absolut med Fredrik Jansson om det han skriver, och det är bara att konstatera att jag själv inte tagit minsta ansvar alls för riktningen på idédebatten på många många år. Visst har man deltagit på kongresser och liknande, men det känns ändå inte som att det räcker. Vi måste skapa en underifrånrörelse som försöker definiera en ny riktning för sverige och för den svenska socialdemokratin. I detta arbete är jag gärna med och deltar, i kommentarer och i egna inlägg. För jag tror alla partimedlemmar har saker att komma med i detta grupparbete.

Skeptisk?

Har ofta fått höra att jag är skeptisk till det mesta. Antagligen beror det på att jag inte riktigt tror på de som är övertygade om något. Jag ser inte världen som svart eller vit, för mig finns det hur många nyanser och gråskalor som helst.

Detta är tyvärr en nackdel inom politiken idag, för där ska man oftast ta en ståndpunkt och försvara den med näbbar och klor. Jag tror det är dags att tänka nytt kring detta. Fullmäktigesalarna lämpar sig inte för eftertänksamhet och diskussion, utan där är det såklart plakatpolitik som gäller. Men jag tror att ett seriöst utbyte kan ske på nätet via den deltagarkultur som växer fram. Under många år har jag aktivt följt många bloggar, diskuterat i kommentarerna och följt en ideutveckling som jag upplever som positiv. ”Det stora grupparbetet” nämns ibland, när bloggare gemensamt jobbar sig fram i olika frågor. Här tror jag man har en del att hämta.

Vi testar lite smått såhär i början, jag har bloggat i omgångar sedan -99 men aldrig orkat hålla i det på grund av oklart fokus. Den här gången ska jag fokusera mer på politiken än det personliga, och hoppas på en bättre linje i det som publiceras. Att offentligt skriva ner tankar och resonemang har för mig alltid haft en terapeutisk funktion, och jag tror att jag saknat det under de senaste åren.

Kort sagt, det ska bli spännande att se hur det går.